torsdag 18 januari 2018

Torsdag 18 januari 2018. Ajajaj vilken tur att ha ett barnbarn på Chalmers i Göteborg.

Jovisst ler han åt mina frågor som i kväll blev tre på raken. Tur att jag inte fortsatte själv i min envishet. Jag var på god väg. Nu fick jag i tre etapper den undervisning min odigitala hjärna behövde för att allt skulle komma på plats. Så mycket tid jag sparade! Jag lovade att han fick berätta för kamraterna på skolan om en bloggande mormor som egentligen inte vet vad hon sysslar med. Nu skriver jag på paddan för datorn har Windows tagit över och det ska ta en halv timme och så länge kan jag inte vänta. Nu är det så att två dystra grå dagar med en sol som gömt sig och ska enligt TV förbli så i ännu en vecka, gör mig orkeslös, initiativfattig, lat, sömnig och allmänt ur funktion. Jo visst gnolade jag på låten vi sjöng i skolan i Figehom. "Sol, Sol, Sol i de glimmande snår. Sol Sol är det var jag går. En speleman osv." Inte kom solen för det. Jag kan inte få ny rad på paddan och vågar inte i denna sena timme börja experimentera med tryckande på knappar, som jag ej behärskar. Nu blir det som det blir. I går fick jag ETT telefonsamtal. I dag ETT. Jag har ringt ETT. Det är som om världen står stilla och vi alla väntar på . Det måste vara solen! Men, för all del! Messenger och SMS har utbytts livligt och lika bra det. Om vi inte är "uppåt" om vi ska prata så kan man ju alltid fixa till det utan ljud. SÅ tänker jag och har i dag levt därefter. Annelie ringde. Ja det blev två samtal i dag, faktiskt. Något jag behövde från affären?? En stund senare kom Markus med det önskade. Annelie har börjat plugga och vill ha tid med mej och fika en annan dag! Intet nytt på två dagar bortsett från att jag i går hade matgäst som fick rotmos. Själv fick jag en underbar bukett tulpaner i den moderna lila färg som nu är aktuell i flera sammanhang. Att jag inte i dag heller kom iväg till träning är något jag helst inte vill berätta men gör det för att ingen bloggläsare ska ha högre tankar om mig än jag förtjänar! Så försvann två dagar i stillhet och frid. Sådana här dagar då inget synligt händer så pratar Gud och jag med varandra en del och den tiden är ej bortkastad vill jag påstå. Jag skulle inte vilja vara utan den gemenskapen. Nu kan jag se hur sängen väntar. SÅÅÅ skönt! Sov Gott,

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar