Fredag 17 november 2017. Vilken kort dag det blev!

Det är klart att om man , för att återigen citera min hulda moder, inte kommer igång "förrn halvdags medda", så blir det korta dagar.
Hade planerat , lite grann, att gå en runda till banken och till affären för in köp av  lite bakgrejor så det skulle finnas hemma om jag, till äventyrs, någon dag skulle hitta så mycket arbetsförmåga att jag kunde tänka mig plocka fram de inköpta ingredienserna ur mitt rymliga skafferi och gå till verket!

Kanske rent av skulle tycka att det var roligt!! Som förr i världen. Ibland när jag vaknar på morgonen påminner jag mig om sådana dagar då jag bara längtade att få "sätta igång".
Tur att jag har en del i mina dagböcker från "forntiden" kvar fast ibland önskar jag att jag haft mer kvar från tiden då barnen var små, riktigt små.

Jag kommer så här i juletid ihåg när Sven var fyra år, Kerstin två, vår sista jul i Kil i Värmland.
Jag var hemmafru på den tiden.
Inte hade vi råd med att ha egen kamera, vilket dock en av våra grannar hade.
Jag ringde på deras dörr och frågade om jag kunde få hjälp med att fotografera mina små barn när de bakade julpepparkakor.

Joodå! Torstens mamma, Inga Vesterberg, vägmästarens fru, kom upp till oss och fotograferade våra två små barn  vid pepparkaksbaket. Möjligen kan jag få med detta foto på Sven och Kerstin i kvällens blogg. Jag säger dock, som Ulla, om vilken jag tidigare berättat. "Ja löver int!" Hon lärde sig lesjöförska från grunden eftersom det var det första "språk" hon lärde sig.

Vad hände i dag då?  På förmiddagen ringde Kerstin. Jag satt fortfarande i morgonrocken fast det talade jag inte om.
Vid fyratiden tog jag rullatorn och gick till vår gemensamma lokal här på gården. Trodde det var cafe', vilket det inte var i dag men många var där och spelade Bingo
Jag satt och tittade på en stund innan jag gick hem och hann med både lunch och kaffe.
Frukost åt jag klockan elva.

Egentligen gillar jag inte att skriva om sådana här intetsägande dagar men jag pratade länge med Gud i morse och i min tro så är den tiden inte meningslös.
 "Så tror jag. Sen får ni tro vad NI vill," säger jag som vår förre kyrkoherde i Mikaelskyrkan, Björn Svärd ibland sa efter sina enkla Bibelstudier, lätta att förstå för den mest okunnige.

Jamen kära bloggläsare, det finns inte mer att berätta om denna dag så nu går jag till sängen på direkten.  Nejmenvisst! Jag ska ju skicka kort på våra första två små  barn när de bakade pepparkakor i Kil i Värmland. Hoppas att jag klarar det!! SOV GOTT