onsdag 29 februari 2012

Fika på stan.Gillar det!

Dagen började bra. Jag vaknade i tid. Tog bussen till hårfrisörskan. Det var mycket folk i bussen. När man som jag träder in gråhårig med rynkor i ansiktet, är det intressant att se hur människor reagerar. Det blir liksom lite oro i bussen. Det verkar som om alla, som har sittplats vill lämna den till mej.I dag var det en invandrardam som var först med att erbjuda sin plats. Jag log emot henne och sa att det inte är något problem för mej att stå. Att det faktiskt är bra för mina ben. Hon log förstående tillbaka.
Men det finns tillfällen, dock inte så ofta, när det blir raka motsatsen. I höstas var jag på besök i en universitetsstad.. Jag steg på bussen nära studentbostäderna.
Alla sittplatser var upptagna när jag steg på men ståplatser fanns det gott om.
Jag är säker på att de flesta passagerarna var under trettio år.Jag skulle åka ganska långt så den gången hade jag gärna tagit en erbjuden sittplats. Ingen av ungdomarna rörde en min. Även om det inte beredde mig något större obehag att stå så blev jag ändå
smått förargad över att de var så oartiga. Dessutom körde chauffören så ryckigt så det gällde att hålla i sig.
Jag tittade flera gånger runt i bussen och mötte deras blickar. Det blev nästan till ett oangenämt nöje för mig. Är det möjligt att unga studenter, som jag antar att de flesta var, har så lite hyfs? Så gick mina tankar. Glad och tacksam för att den långa, skakiga resan var över steg jag av bussen vid järnvägsstation.

Kanske vi i vår stad är lite bortskämda?
I alla fall fixade hårfrisörskan till håret på sitt vanliga, professionella sätt. Därefter blev det avtalad fika med ett vuxet barnbarn på ett mysigt cafe´. På väg
till bussen tittade jag in till min dotter som jobbar på en av stans gymnasieskolor. Blev erbjuden att följa med för att ta en fika på ett fik i närheten. Bäst att passa på. Barnen har fullt upp på sina jobb så detta tillfälle tackade jag ej nej till.

Hem och fick för mig att jag nog borde baka bullar så då gjorde jag det. Nu är de klara att läggas i påsar och därmed avslutar jag denna härliga vårdag.
Det blev väl lite magert innehåll i dag men jag ska ha mer innehåll nästa gång. Hoppas jag! Sov gott denna skottårsnatt!

tisdag 28 februari 2012

Det kommer en vår.

Att de kalla vintrarna och kriget råkade sammanfalla tycker jag än i dag är mycket märkligt. Stackars soldater! Många av dem förfrös både händer och fötter.
Men allt har sin tid och efter vintern kommer våren. Också på 40-talet. Jag kan än drömma om våren just i Figeholm. Alla vitsippor, blåsippor, gullvivor liljekonvaljer som vi plockade i mängder. Till mors dag band jag en krans av gullvivor till mamma.
Så sjöng vi:"Mor lilla mor, vem är väl som du? Ingen i hela världen".

Det värsta med 40-talets krig och kalla vintrar var ju att om än våren kom och gjorde slut på vintern, så tog ju inte kriget slut för det även om ingen behövde frysa.
Men kriget fortsatte och oron fanns där.Skulle Hitler lämna Sverige ifred eller skulle vi också dras in, som våra grannar.Vi undrade.

En dag fick också pappa en inkallelseorder. Skulle infinna sig i Oskarshamn. Han var så fin i den grå vadmalsuniformen och båtmössan. Han blev dagkorpral vilket betydde att han fick ha hand om garderoben och dela ut kläder till de "inkallade". Han trivdes bra med jobbet och var nog tacksam att han var tillräckligt gammal för att slippa tränas i vapenhantering. Det var många år sedan han gjorde värnplikten.

Ibland kom han hem på permission. Betalningen för hans"jobb" fick vi hämta på kommunalkontoret, två gånger i månaden vill jag minnas. Själv fick han någon slant till fickpengar. Har inte full koll på detta.

För att roa Sveriges invånare höll radion igång med en del roligheter som omväxling till alla nyheter om krig och sönderbombade städer. På lördagskvällarna samlades vi i familjen tillsammans med ett par vänner och lyssnade tillsammans. Ibland var också pappa hemma men oftast inte. Särskilt minns jag ett varje lördag återkommande program som hette "Optimisten och Pessimisten", som frambringade många glada skratt. Det var roligare roliga program på den tiden. Nu är ju sällan de roliga programmen roliga. Klura ut detta om ni kan! Men så tycker jag. Sen får ni tycka vad NI vill som kyrkoherden sa.

År 1941 slutade jag den 13 juni sjunde klass. Lite senare på sommaren började
"Skolköket".En kvinnlig fröken från Stockholm var vår lärare.

Nu låg livet framför oss. Hade önskat få vidare utbildning men det skulle dröja ännu många år. Det blev en del jobb som barnflicka innan det stora äventyret började. Det tar vi en annan gång.

I dag har jag planterat fem vindruvsplantor. Det är så roligt att se dem växa upp och sedan ge bort till villaägare eller andra som har plats. Efter 3-4 år har man de första vindruvorna.
Nu känns det att våren är på gång. Det påstås att den har kommit för att stanna. Hoppas! Men mars är inte att lita på. Vi hörs i morgon innan jag gör uppehåll ett tag. Gud är god och älskar oss. Alltid.

måndag 27 februari 2012

Gengas, vad är det?

Den här dagen blev grå med fem minusgrader, vilket fick mig att avstå träningen. Halt på gatan.Nu sitter jag här och undrar vad jag egentligen har gjort i dag. Tog ner en av julgardinerna. Bakade inte skorpor, som jag planerat. För första gången i mitt liv har jag beställt kakor av en duktig bagerska. Se där hur det blir när man blir gammal! Fick besök av en som gillar kaffe.Tvättade en maskin. Ringde tre telefonsamtal. Lagade mat och satte ut på trappan till en som är ensam och är glad över lite hemlagat. I vanliga fall har jag två matgäster varje måndag men i dag var en av dem sjuk och därför blev det "mat på trappan" till den andre.

Berättade ju i går om att en god vän hade dött. I dag ringde jag hans efterlämnade hustru. Hon tog det hela förståndigt och insåg vad som var bäst för hennes man som var svårt sjuk i en sjukdom som jag tror heter ALS: Han kunde inte längre prata och måste sondmatas. Datorn kunde han dock hantera och använde den till att "skapa", in i det sista.Han var en mycket skicklig pianist och en synnerligen
vänlig och trevlig människa. Roligt var det att höra hur tacksam familjen var för allt roligt de gjort tillsammans som familj och att det var det som var viktigt för dem att komma ihåg. Livet är kort och det är viktigt att ta var på de tillfällen man får så länge livet varar.

Jag ringde också, som så ofta i mitt bloggande, till min bror för att få veta lite mera om hur bilarna försågs med bränsle under krigsåren. Bensintorka var väl det första som visade sig efter krigsutbrottet. Den Bensin som fanns beslagtogs till största delen för att användas av krigsmakten, brandbilar, ambulanser o.d.

De som hade egna personbilar ställde in dem i väntan på att kriget skulle ta slut och transporterna åter skulle komma igång.
De som var beroende av att ha bil och inte kunde få tilldelning av bensin fick då hjälp av att "installera" gengas. Min bror kommer ihåg hur bussar och lastbilar hade något lådliknande bredvid förarhytten. En del hade ett släp efter bilen med en sådan där gengasgrej. Det eldades med torr björkved ev. blandad med kol i den där "trumman." Här får ni nog använda fantasin för jag är nog lite för dum för att kunna förklara. I Figeholm fanns en industri där man tog hand om björkveden som bönderna körde dit med häst och vagn. Veden fick torka och hamnade sedan i säckar som med gengasdrivna lastbilar fraktades till Oskarshamn fvb. till kunderna. Jag minns att det blev mycket rök efter de där gengasdrivna bilarna. Min svärfars bil stod under krigsåren i ett garage.

Det som fanns att köpa kupongfritt var fisk. Om man ville spara kuponger kunde man köpa vissa förnödenheter som var kupongfria. Det fanns så många ersättningar. Själv har jag ju bara erfarenhet av tvål och tvättmedel.Där fanns också kupongfria produkter. Jag minns särskilt ett diskmedel som var s.k. ersättningsmedel och kunde köpas kupongfritt. När kriget tog slut blev den ena varan efter den andra fri,beroende på tillgång.Så också kupongbelagda diskmedel. Då ville ingen köpa det kupongfria och vissa s.k. Nederlag stod med stora lager. I samma hus som affären där jag efter krigsåren arbetade låg, fanns också en av Stockholms mest berömda
skönhetssalonger. De köpte av oss fotsalt i påsar. Varje påse vägde ett kilogram.
Vi fick nu användning för det kupongfria diskmedlet och grossisten som sålde till oss var säkert glada för att bli av med en del av sina nu osäljbara kartonger av den kupongfria varan som ingen ville köpa. Till fotsalt dög den tydligen bra. Hur detta började har jag ingen aning om.

När jag började min anställning där var det bara att göra som man blev tillsagd.
Vi skrev "FOTSALT" på påsarna och tömde diskmedlet i dessa. Ställde påsarna i en hylla och levererade till salongen. Hörde aldrig några klagomål så det funkade tydligen och då var det ju bra att det kom till användning.

Kupongerna som affärerna fick in av kunderna fick man på lediga stunder klistra upp på kartor som skickades till "Kristidsstyrelsen",tror jag var namnet.
Ordning och reda så långt det gick.
Så klart såldes en del på "Svarta Börsen," som det kallades.Kor och grisar var ej
öronmärkta och det slank nog iväg både det ena och det andra. Man bytte också kuponger. Min chef bytte till sig sockerkuponger av en affärsman, som i gengäld fick ta sprit från chefens motbok. Motboken hade funnits länge och hade inget med kriget att göra.

Så där ja! Nu har jag hunnit med ett samtal från en bekymrad medmänniska så bloggen fick vänta lite. Hoppas att jag kunde ge något gott råd, som just nu behövdes.

Ett ord till avslutning får bli från Johannes Evangelium kap 13:34.Jesus firar sista måltiden med sina lärjungar och säger:"Ett nytt bud ger jag er, att ni ska älska varandra, ja som jag har älskat er, så ska ni också älska varandra."

GOD NATT till er alla. Vi hörs!!!

söndag 26 februari 2012

Lite mer om frihet från krig men ej från en del av dess följder.

Dagen började med att jag tryckte på TV 2 kl tio för att småtitta lite på Gudstjänsten medan jag förberedde mig för att gå till kyrkan. Jag stod upp först men efter ett par minuter sjönk jag ner på en stol och där blev jag sittande hela gudstjänsten. Iklädd morgonrock. Ingen kyrka i dag. Vilken härlig Gudstjänst från Motala, vår närmsta stad under vår tid i Borensberg.

Det blev sjukbesök i stället för kyrka , samt lite matlagning åt ett barnbarn. Liten stund av gemenskap med dotter och måg innan jag var hemma igen och blev sittande vid min kära blogg.

Under krigsåren hade vi Samlingsregering i Sverige. Jag tror att det fungerade bra.
När det gällde ransoneringarna så gick det till så att det meddelades i radio och tidningar vilken vara som skulle bli föremål för ransonering.Efter stängningstid alltså! På den tiden var inte affärerna öppna på kvällar och söndagar. Jag vill minnas att kaffet en tid var fritt men så hände det att rykten en lördag spreds att nu skulle det på nytt bli ransonerat.Året var 1946. Jag blev av chefen skickad till en näraliggande speceriaffär för att köpa kaffe. Där var kö. Tydligen hade ryktet nått flera. Och mycket riktigt. På kvällen fick vi i radion höra att kaffet åter var ransonerat. Annat som skapade problem under kriget var bristen på bensin. Många bilar stod i sina garage under några år. Andra utnyttjade gengasen. En konstig historia. Jag ska nog prata med min bror innan jag skriver något om hur detta fungerade. Men ,som vid tidigare tillfälle, för sent att ringa till en gammal man som ska vakna kl 5 i morgon bittida.

Apelsiner och bananer försvann helt. Icke förty hände det sig att en vän till mig halkade på ett bananskal på en av Oskarshamns gator år 1942. Hon bröt fotleden.
Ingen hade sett en banan på åratal och alla undrade varifrån detta skal kommit. Förklaringen blev att någon sjöman från en utländsk båt ätit en banan och slängt detta skal. Till jul brukade det komma en apelsinbåt och det var en fröjd att få köpa några apelsiner.

Nu för tiden blir det ett fasligt liv om inte allt "är som det brukar vara", men under de här åren gick allt lugnt tillväga. Vad fanns annat att göra? Vi var ju hela tiden osäkra om vår framtid.
Det var att ,om inte blanda bark i brödet, så ändå söka dryga ut de matvaror man fick. Man lärde sig att ta vara på allt man kunde. Även om man kan leva utan kaffe så har ju kaffet en stor social roll och det var mycket knappa ransoner men jag minns hur mamma blandade vetekli med sirap och rostade i järnspisugnen. Ibland brändes det och mamma tog långpannan ur ugnen och sprang ut med den för att minimera den hemska lukten. Andra rostade råg. Gott? Nej!Kakao och te gick ju ej att dryga ut så man fick avstå när kupongerna ej räckte. Tänk så bra vi har det nu! Kan köpa vad vi vill och i hur stora mängder som helst. Vi borde vara tacksamma!!!
Just nu i TV visar man hur stora mängder mat vi slänger och frukt i massor förpassas till soporna. Nej nu får det vara nog för i kväll. Det kolliderade, det här sista. Just nu fick jag SMS att en av våra vänner i Borensberg har avlidit. Jag säger Godnatt till er alla. Vi hörs!

lördag 25 februari 2012

Ransonering under krigsåren.

I dag har jag åter haft en skön hemmadag då faktiskt en del av det ogjorda blivit gjort. Känns bra. Avslutade dagen med att sortera video, som det finns en hel del av. Jag hade en hel hög som låg på soffan i TVrummet. Jag läste på titlarna. Och mindes alla gånger vi suttit och tittat, barnbarnen och jag. Vartefter de kom in i lämplig ålder.När de första försvann kom det nya så jag kan försäkra att jag sett en del av de banden åtskilliga gånger. Kunde ej låta bli att peta in ett band om "BAMBI" i kväll. Så medan jag sorterade så tittade jag på denna gulliga film ännu en gång. Barnet i mig finns kvar.

Har haft kaffegäst och pratat en del. Passar bra att få besök av en ensam när man själv är det.Jag är intresserad av människor. Mitt valspråk, "Människan först," är så bra!
Men nu ska vi åter till krigsåren.
Vis av erfarenheter från första världskriget skötte riksdag och regering, enligt vad jag läst och vad de äldre talade om, situationen på ett bra sätt. T.ex började ransonering av livsmedel mycket snart efter krigsutbrottet.
På varje ort fanns en s.k. Kristidsnämnd. Dit fick man gå och hämta kuponger.Först fick man ett Personkort som var numrerat. Detta var högst personligt och utan det fick man inga ransoneringskort. Det klipptes en kupong från personkortet varje gång man skulle ha ett nytt ransoneringskort. Dessa var många. Varje kort hade sin bokstav och gällde för en viss vara. T.ex. hade mjöl och bröd beteckningen V.Socker H,fläsk och kött G,smör och margarin M,kaffe och te B, tvätt och rengöringsmedel D, Textilvaror TX,skor SK. Dessutom fanns beredskapskuponger och växelkuponger. De senare användes på matserveringar och konditorier.Då klipptes en kupong från ransoneringskortet och man fick ett mindre kort med många små kuponger som i sin tur klipptes i den mängd som var bestämd för en viss maträtt eller bakverk. Kom just nu ihåg att ägg också var kupongbelagda.

När jag kom till Stockholm och började arbeta i en Färghandel, där vi sålde en hel del tvättmedel minns jag att chefens fru lät mig skicka hem tvättmedelskuponger, som vi då hade fått in från våra kunder, till min mamma och i stället fick hon äggkuponger tillbaka för mamma köpte ägg av en bonde men hade behov av tvål och tvättmedel. Egentligen så fick man ej använda lösa kuponger, men
inte alla var så noga.Ransoneringskorten var väldigt viktiga att ha med sig när man reste bort någonstans.

Ja nu vet ni hur det var på "förnödenhetsfronten". Jag minns hur jag många gånger var på Kristidsnämnden i Figeholm och hämtade ransoneringskort. Bakom det hela stod Statens Livsmedelskommission.

Nu avslutar jag detta inlägg med många hälsningar till er ,som orkat läsa hit.
Vi hörs igen. Är det någon som vet mera om krigsåren så tar jag gärna emot sådan upplysning. Sov gott när ni kommer så långt.
Hälsningar Ruth.

fredag 24 februari 2012

En annan semla.

I går berättade jag om konditorisemlan, som jag åt i Marieberg i går. Att jag inte var nöjd. I dag skulle jag få besök av ett invandrarpar som gärna ville ha semla så nu fick jag mitt tillfälle att få äta en god hemgjord semla tillsammans med mina vänner ,som tidigare talat om att man även i Bosnien bakar semlor. Men inte har jag övergivit tanken på att göra ett nytt försök på ett annat konditori i stan. Det kan bli redan i morgon om det inte är halt ute, för då vågar jag inte gå ut. De sa på TV att det skulle bli kallt i natt. Men bara tillfälligt. Våren har kommit för att stanna. Jag fröjdar mig.

Före mina vänners besök här tänkte jag hinna med att gå till träningen. Tog rullatorn för att kunna hålla en hög hastighet med de alltmer vingliga benen. Kom till kassan.
"Tyvärr, vi stänger kl 15.00 på fredagar." Jaja,OK. Jag fick en 40 minuters promenad och hann med att få allt klart till det lilla kafferepet. Jag går dit på måndag i vanlig tid.

Måste berätta vad jag en dag läste om Figeholm. Jag hittade en gammal bok häromdagen( lånad av min svåger för många år sedan . Undrar om han glömt detta.)
Boken är skriven av Josef Ane'r, en gång chef för den stora affärskedjan EPA.Han härstammade från Figeholm och hans far grundade den speceriaffär där min bror i tonåren jobbade. Han berättar i boken en del minnen från Figeholm och trakten däromkring." Till Figeholms köping dit vi flyttade 1907 var vägen krokig, backig och förbjuden för biltrafik.( Fanns väl inte så många bilar så det spelade nog mindre roll men förbud är förbud!Ruths anm.)
Först i augusti 1914 (då började första världskriget. Ruths anm.)kom den första bilen till Figeholm. Det var den bilen som förde med sig mobiliseringsordern och som trotsade lagens bestämmelser."

Men jag hade ju lovat att fortsätta berätta om andra världskriget.Sedan tyskarna ockuperat Norge och Danmark blev oron större i Sverige. Det fanns sådana som gick tyskarnas ärenden i båda dessa länder. I Figeholm ryktades det om att vissa personer var nazister. Sant eller inte , men vi visste vilka som var misstänkta.
Vår slöjdfröken och hennes familj hörde till dem. En dag då flickorna hade slöjd och pojkarna hade ledigt för dagen kom en av dem plötsligt inspringande och ropade att nu hade tyskarna gått in i Skåne. Vår Fröken rusade ut medan hon ropade:" Och jag som har en i Malmö och en i Stockholm." Hon syftade på sina två döttrar.
Hon lugnade ner sig när någon talade om att det inte var sanning. Men grabbarna
hade ju hört ryktena om hennes nazistsympatier och ville skrämma henne.

Alla hus måste ha mörkläggningspapper för fönstren så att eventuella flygplan skulle få svårare att lokalisera sig. Inte en enda springa tilläts.

Ja vad blev det av det här nu då?


Jag kommer nog att prata krig lite till för det kan vara bra att veta hur det påverkade också hela vårt land även om vi, tack gode Gud, slapp undan.

Nu har jag hunnit se TV 2. "Ängeln från Malmskillnadsgatan." Se repriser!
Omskakad går jag nu till nattens vila.
"Men de ropade till Herren i sin nöd och Han räddade dem ur deras trångmål." Ps. 107:6 Varma hälsningar. Sov gott! Gud är god!

torsdag 23 februari 2012

Prinsessan föddes i dag.

Ja så blev det en prinsessa som föddes vid 4-tiden i morse. Det har varit festligt lite överallt i dag . I Ockelbo, där Prins Daniel har växt upp, fick alla , som ville , äta tårta. Det är roligt med lite extra glans ibland.

År 1946, den 30 april,var jag anställd i en färghandel på Arsenalsgatan i Stockholm.I centrum av staden. På den tiden fanns ingen TV utan man var hänvisad till radio och tidningar. Mitt emot affären, där jag arbetade, låg en tobaksaffär. Gatan var smal och vi kunde från affären se löpsedlarna som sattes upp i skyltfönstret.Så vi höll oss uppdaterade!

Men den här dagen behövde vi ej vänta på löpsedlarna. Hela stan hade gått och väntat på den dagen. Alla visste ju att den populära Hagafamiljen skulle utökas med en ny prins eller prinsessa. De fyra sessorna Margareta, Birgitta, Christina och Desire´(risk för felstavning)var otroligt populära,så nu var vi alla nyfikna. På den tiden var det ju bara en prins som kunde bli tronföljare, så alla hoppades verkligen att det denna gång måtte bli en son.

Så hände det. Kanonskotten började . Alla blev stående i stum förväntan. Hur många skott skulle det bli? Vi visste att om det blev tjugoett skott betydde det att det blivit en flicka. Fyrtiotvå skott betydde att det blivit en pojke och därmed den efterlängtade tronföljaren. Allt arbete i affären avbröts och tystnaden var total. Alla, kunder och personal lyssnade och räknade. När det tjugoförsta skottet avfyrats blev det tyst. Nej, ingen tronföljare! Tystnaden varade bara några ögonblick och så blev det ytterligare tjugoett skott. Vi hade fått en tronföljare. De söta prinsessorna hade fått en lillebror. Tyvärr varade inte familjelyckan så länge. Gustav Adolf omkom i en flygolycka innan den lilla prinsen ens firat sin första födelsedag.Prinsessan Sibylla stod ensam med sina fem barn. Den äldsta, prinsessan Margareta var då tolv år. Men livet måste gå vidare även för en kungafamilj.

Det känns inte bra att tala om krig i dag så jag får väl säga som jag ofta gör: "Till detta får vi återkomma."

Jag var hos audiologen på USÖ på förmiddagen och fick hörseln kollad. Blev efter det erbjuden att följa med till Marieberg och Forex för att inhandla några USAdollar. Jag fikade tillsammans med dotter och barnbarn. Åt den där efterlängtade
konditorisemlan,som jag brukar äta en gång om året. Inte nöjd så nu blir det att ta upp de hembakade ur frysen nästa gång. Ska kanske göra ett nytt semlaförsök på ett kondis på stan. Jag tror att det finns godare semlor än den jag åt på Marieberg.

Ja det blev ju lite annorlunda inlägg i dag. Tänk vad en liten prinsessa kan ställa till med. Nu ser jag fram emot en ny morgondag med massor av arbetslust.

Hoppas att du också haft en bra dag. På återhörande!!! Gud är god.

onsdag 22 februari 2012

Mera krig.

Tänk så det är! En del dagar är bättre än andra. En sådan dag har jag haft i dag. Lugnt och skönt. Varit inne hela dagen. Gjort sådant som skulle ha gjorts för månader sedan. Jag skjuter på det tråkiga till morgondagen och om man gör så varje dag så får man en del ogjort ska jag säga.
Känns bra att ha fått in en del papper i pärmar. Ringt ett par långa telefonsamtal, skrivit ett brev,läst tidningen,haft små fikastunder.
I går lovade jag prata mera om andra världskriget som slutade 1945. Pratade med min bästis i går och en del hade jag visst med i min förra blogg. Hon berättade att när kriget började första september 1939, var hennes mamma i Stockholm för att hälsa på sin man som just då befann sig i en hamn i Stockholm. Hon blev kvar där några dagar och de fem syskonen hade en tant som var hos dem. Hemma hos mej hade vi nyss fått en radio men det var fortfarande ej så att det fanns en sådan i varje hem. Dock tror jag att kriget påskyndade anskaffandet av radio.

I alla fall fanns det ej någon i det nämnda hemmet. Men "barnsköterskan" gick in till grannen och lyssnade och kom sedan in till de ensamma barnen och skrämde upp dem ordentligt. Mitt emot deras hus fanns ett grustag och ena sidan var ganska hög. Min bästis berättade hur hon i sin fantasi såg Hitler sitta däruppe och skjuta på deras hus.

Hennes pappa var "överlots"(tror jag det kallades) vilket betydde att han hade att leda fartygen ,som gick i stora konvojer, rätt i farlederna. Minrisken blev med tiden allt större. Ett fartyg var beordrat att gå en bit före konvojen för att ta smällen om en mina skulle sprängas, vilket också hände ibland.
,
Min bror började sin värnpliktstjänstgöring på ett av flottans fartyg 1943 och var på sjön ett helt år.
Det faktum att Tyskland gick in i både Norge och Danmark i april 1940 och stannade kvar till krigsslutet betydde att en del människor tog sin tillflykt till Sverige.
Jag hörde en äldre kvinna berätta om hur hon och hennes man, som nygifta, tog sig över gränsen till Sverige. I skogens träd hängde det matpåsar som svenskarna i gränstrakten hade hängt ut för att ge dem styrka att fortsätta tills de kom i säkerhet. De kom båda till Stockholm och fick direkt gå in i arbete. Genom alla inkallelser så fattades det folk överallt och alla fick rycka in där det behövdes.

Det dröjde ej länge förrän maten började ransoneras. Det berättar jag om nästa gång. Jag ska vara hos audiologen på USÖ kl 9 i morgon bittida så jag ska nog gå till vila nu tror jag. En av mina läsare tyckte att jag skulle börja blogga tidigare så jag inte behövde sluta när jag plötsligt blev trött. Kanske ska försöka det men jag tror att läsarna också blir trötta. Det råkar ju dra iväg ibland med bloggandet. Så nu säger jag GODNATT. Sov gott ni alla. Vi hörs.

tisdag 21 februari 2012

Nu börjar vi om i Figeholm.

För ett tag sedan nämnde jag något om andra världskriget och skrev att jag skulle återkomma. Hallå! Här är jag. Jag var tolv år. Året var 1939. Vi hade nyss fått radion som min sextonåriga bror köpt för lönen han hade i speceriaffären. Jag har inte minne av själva krigsutbrottet men jag såg ju de stora rubrikerna i Oskarshamns-Tidningen. Vad jag däremot minns är alla konsekvenser. Och oron.

Min bror minns att strax före krigets början blev många inkallade. I Figeholm var det folk ute dagar och kvällar. Träffades och pratade. Vem skulle bli inkallad härnäst?
Jag minns ordet mobilisering och jag var så rädd för att pappa skulle iväg. Det dröjde dock för hans del men det kom en dag då han också fick inkallelseorder. Min bästis, vars pappa var sjökapten var givetvis särskilt orolig.Men det var en allmän oro och det pratades om kriget, mer eller mindre, överallt.

Om andra världskrigets början och slut och när olika länder angreps går ju att läsa om lite överallt så jag ger mig ej in på den biten utan berättar bara hur jag som barn upplevde det och hur jag tror att vuxna berördes. Min brors svåger åkte till fronten i Finland och stannade där ett helt år. Kom skönt nog välbehållen åter till Sverige. Mamma var med i finlandsgruppen där samhällets kvinnor samlades och stickade varma strumpor och vantar, som skickades till finska soldaterna.

Som jag minns det så gick livet i stort sin gilla gång. Människan har ju en viss anpassningsförmåga så när det började märkas att varor inte fanns i obegränsad omfattning så var man ändå glad över att vi ändå hade det så bra jämfört med de krigförande länderna. Värsta skräcken kom när Tyskland den 9 april 1940 ockuperade
Norge och Danmark. Jag ryser än när jag tänker på det. Våra grannar! Den ockupationen varade tills 1945 då Tyskland kapitulerade. Jag pratade nyss med min bästis från skoltiden och fick veta vad hennes pappa sysslade med under krigsåren men jag sov så lite natten som gick så jag känner mig för trött för att skriva mer i kväll. Hoppas att ni har överseende med både det och annat som kan ha blivit lite galet. Jag skickar iväg det som det är.I nästa blogg blir det mera om krigsåren.

Varma GODNATTHÄLSNINGAR till er alla från Ruth.






Varma godnatthälsningar till er alla. Det

måndag 20 februari 2012

En helt vanlig dag.

I dag är det måndag. Då har jag två lunchgäster.En måg och en änkeman vars fru dog för några år sedan och jag tycker att det går lika bra att laga mat till tre som till två. "Gubbarna" har ju sällskap av varandra och jag ,som gillar att laga mat, Får utbyte av det nöjet. Så tråkigt att bara laga mat åt sig själv och sitta ensam och äta. Efter maten har mågen bråttom tillbaka till arbetet, mestadels i alla fall.
I dag fick pensionären skjutsa mej till Karla Vårdcentral där jag går på sjukgymnastik. Hade inte varit där sedan julveckan så nu kändes det verkligen som ett måste! Hade rullatorn med i bilen och promenerade hem. Isen på gatorna börjar försvinna , men jag har fortfarande rullatorn som säkerhet. Bara det bli barmark så ska jag ställa in rullatorn i garaget igen.

Nu börjar det pirra lite i magen inför den långa resa jag snart ska göra i sällskap med mina fyra barn. Mest för att jag har så mycket ogjort här hemma. Ska försöka ta vara på tiden denna vecka. Det är sportlov och hunden Isak är hemma hos sin familj.Så jag kan inte ens skylla på den stackars hunden för att ingenting blir gjort.

I går ringde jag till en skolkamrat från Figeholm, numera boende i Västervik. Hon fyllde 85 år och vid sina sinnens fulla bruk. Syr lapptäcken, målar porslin, jobbade heltid som ändringssömmerska åt en skräddare tills hon var 75 år. Hon var så duktig i syslöjden i skolan. Allt omkring henne var så prydligt. Hon själv och allt hon sysslade med. Ibland gick jag med henne hem och drack eftermiddagskaffe. Då fick vi Mariekex som vi la i kaffekoppen. Det svällde och täckte hela koppen och vi åt det med sked.Det gick åt några kex. De bodde från början i en liten stuga
som de hyrde.Pappan var skomakare och jag vill minnas att han satt i ett av rummen och lagade skor medan de andra två små rummen var finrum och sovrum.

De byggde redan när vi gick i trean ett tvåvåningshus vid en annan gata. De hyrde ut övervåningen och det blev en skomakareverkstad byggd på tomten. Måste ha varit skönt för både skomakaren och hans dotter och fru.När min kompis var 10 år fick hon en lillasyster som hon nu har mycket glädje av. De är båda änkor och träffas ofta. LITE avundsjuk är jag, som alltid haft mina syskon långt borta. Bara ett halvt år då min yngsta syster arbetade som sjuksköterska här i Örebro 1965,fick jag uppleva den glädjen. Det var så roligt att hon kunde vara med när vi hade gäster och jag tror att bara vetskapen om att hon fanns i stan gjorde mej glad.

Bästisen som jag delade skolbänk med finns i Stockholm och henne ska jag ringa till just nu. Roligt att ha kontakt med kamraterna från förr.

Funderar på om jag har något bra att avsluta det här inlägget med.
Kanske jag ska ta en strof från mammas och pappas handskrivna sångbok.
" Ett med min Gud. Han är min, jag är Hans. Härlig förlossning på Golgata vanns. Domaren syndarens dom på sig tog. Medlaren själv för mig dog."
På återhörande! Gud är god!

söndag 19 februari 2012

Tvillingarnas födelse i Lugnet..

Ojojoj, nu minns jag att jag lovade att dra mej tillbaka till Figeholm i nästa blogg!Plötsligt kom jag att tänka på att jag inte berättat om mina tvillingsystrars födelse en solig februaridag 1931.
Jag minns så väl kvällen innan. Mamma satt vid spisen i köket och såg trött ut. Hon sa till mej att jag skulle sätta på mig ett rent förkläde och att min bror och jag skulle gå till Hasselås och stanna där över natten. Hand i hand tågade vi iväg.
När vi gått en bit mötte vi pappa som hade hämtat mjölk. Möjligen varskott tant Östling också,om vad som kunde väntas ske. Jag har ibland undrat hur man fick bud till barnmorskan när det inte fanns telefon. Ibland kanske man inte ens behövde en
barnmorska. Det fanns ju en del självlärda gummor på den tiden.
Men den här gången hade barnmorskan fått bud i alla fall.Hon blev av sin man skjutsad till Lugnet.Tydligen insåg hon att det behövdes en läkare. Mannen fick vända direkt och åka till Oskarshamn dit det säkert var 3 mil. Doktorn hittades på en krog och skjutsades skyndsamt till Lugnet.Detta har jag hört av min yngsta syster som på något sätt fått denna vetskap.

Min bror och jag sov gott i Hasselås. Tant Östling var naturligtvis i Lugnet och bad och skötte om så allt fungerade. Att det skulle bli tvillingar var det ingen som visste. Inga ultraljud på den tiden inte!
Läkaren och barnmorskan lyckades sköta förlossningen så att allt gick väl för både mor och barn.

Den ena av flickorna var liten och hade kolsvart hår. Den andra var ljus med tunt hår. Tvåäggstvillingar, utan tvekan!

På morgonen dagen efter den för de inblandade spännande natten kom tant Östling hem till Hasselås. Jag minns att solen sken och att det var mycket snö. När hon
steg in i det stora köket där döttrarna redan serverat frukost till gårdens folk
sa hon:"Jaha nu finns det två små brittmajor därnere". O, så ivriga vi blev att få gå hem och beskåda detta , som vi tydligen inte var det minsta förberedda på. I alla fall inte jag och nu har min bror för länge sedan gått till vila så jag kan ej ringa och fråga honom. Han går upp kl 5 varje morgon och åker till simhallen där han prick halv sju befinner sig för att simma och utföra sin dagliga gymnastik.
Han fyller åttionio i november och måste se till att behålla sin goda hälsa. Detta inom parentes!
Väl hemma i Lugnet såg vi att faster Anna kommit. Hon ryckte in i alla sammanhang. Barnafödslar och grisslakt och vid sjukdom. Alltid på gott humör! Hon hade redan påbörjat sömnaden av en pytteliten mössa till den lilla minsta för de mössor hon redan sytt var alldeles för stora för det lilla,lilla huvudet. Den mössan fanns med i många år. Vi tog fram den ibland för att bara titta på den. Kan det vara möjligt att huvudet var så litet. Två stolar ställda mot varandra utgjorde de små flickornas första säng. Förlossningen hade skett på det vackra, bastanta skrivbordet. Allt andades frid därhemma och faster Anna hann med allt medan mamma fick sin välbehövliga vila. Så trött hon var!

Min bror och jag beundrade våra små syskon och började prata om hur roligt det skulle bli att få leka med dem. Allt blev plötsligt så annorlunda! Inte så lång tid därefter inträffade olyckan med sparken, som jag tidigare berättat om.

Men nu har tiden runnit iväg och jag får säga: "På återhörande!" Ha det bra! Gud är god.

lördag 18 februari 2012

Svensson i "Flyt" och lite annat.

I går lovade jag att jag skulle berätta om "Svensson i Flyt". Vet ej om Flyt stavades så men det hette så i alla fall. Det var ett original,tystlåten och ingen visste väl egentligen något om honom, en ensamvarg. Min bror berättar att han en mörk höstkväll när han med fotogenlyktan i handen var på väg till Hasselås för att hämta mjölk mötte Svensson på vägen i den mörka skogen. Min bror blev så rädd. Han var väl ej beredd på att de skulle mötas.Kanske just detta att Svensson nästan aldrig sa något gjorde att man var rädd i onödan. Han gjorde aldrig någon något illa och eftersom han inte pratade så skrämde han ju ingen med sina ord. Jag var också lite skraj för Svensson. Men så hände det sig att han varit i affären på "Kanalen" som låg ungefär mitt emellan Lugnet och Missionshuset och inhandlat en vacker burk innehållande karameller. Han såg glad ut när han överräckte den till mej. Jag var fyra år och blev verkligen glad. Karamellerna delade vi rättvist, min bror och jag.Efter detta var jag aldrig rädd för den tystlåtne mannen.

En å rann stilla förbi det uthus där han hade sin boning. Mycket skräp låg runt huset. Han släpade med sig grejer som han hittade. Varifrån han fick pengar visste väl ingen. Inte behövde han så mycket av dem heller eftersom han vandrade runt och fick mat i stugorna, kanske lite kläder också.

Mamma berättade hur han vid ett tillfälle kom in i köket och som vanligt satte sig på kökssoffan. En stor karott med rotmos stod på bordet. Mamma kokade alltid så mycket så det skulle räcka även nästa dag. "Vill Svensson ha lite rotmos", frågade mamma. Svensson sa "jatack" eller kanske bara nickade. Mamma dukade fram tallrik, kniv och gaffel och när han ätit klart sa han "tack" och gick sin väg. Då fanns det ingen rotmos kvar.
Efter en stund kom tant Östling på besök. Mamma berättade hur Svensson varit hos oss och ätit så mycket rotmos. Då fick mamma veta att han kom direkt från Hasselås där de också bjudit på rotmos och han hade ätit lika mycket där. Det ryktades att han efter sådana skrovmål kunde vara utan mat ett par veckor.
På tomten intill hans skjul fanns en sten så stor att den uppskattade vikten rörde sig om ett ton. Hur han fått dit den var det aldrig någon som fick veta.
Efter några år lät kommunen bygga en ny stuga åt honom men jag vill minnas att han inte levde så länge efter det.

Vid "Kanalen"som området runt affären hette fanns en tid ett zigenarläger. De var ganska många, barn och vuxna, men såsmåningom protesterade folket i bygden så de fick åka därifrån. Det hade försvunnit en del höns och annat från gårdarna. Men de åkte iväg med sina hästar och familjer och det blev lugnt i området. Det här är inget som jag minns, men det har berättats för mej.Sant eller ej,vet inte.

När jag senare växte upp och jobbade i Stockholm och kom hem på semester var det
givet att vi skulle cykla till Hasselås och hälsa på. När jag första gången kom dit i sällskap med pojkvännen ställde tant Östling genast frågan:"Är han frälst?".
Han kunde svara ja på det och hon log förnöjd. Hennes omsorg om oss i stort och smått rörde alla plan av våra liv.

Jag kan förstå att det inte var lätt för mamma,som fått växa upp i ensamhet, att skiljas från tant Östling, som givit så mycket av det mamma saknat.
Jag har mest pratat om tant Östling men inte om hennes man. Faktiskt beroende på att om honom finns ej så mycket att säga. Han gick alltid och småsjöng för sig själv och sa inte så mycket. Skötte det han skulle och var med i missionshuset när
det var sammankomster där. Hela familjen var engagerad i församlingen.

På väg till sommarstugan i Figeholm åker vi förbi det lilla missionshuset i Snarås och då säger jag:" Kör sakta!" Så tittar jag på den lilla byggnaden och fylls av stor tacksamhet till Gud för de där evangelisterna från Helgelseförbundet som ledde mamma och pappa in på frälsningens väg,och som de sedan förde vidare till oss barn.

Men nu är det väl dags att återgå till tiden i Figeholm. Där möts vi i nästa inlägg. Till dess, ha det gott och kom ihåg att vi har en stor och kärleksfull Gud som bryr sig om hur vi har det. Och som aldrig sviker.

fredag 17 februari 2012

Härliga vårsol som kom i dag!

Vilken dag det blev i dag! Sol och lagom temperatur. Tyvärr var det lite halt på sina ställen och jag är nog lite i överkant rädd för att halka. Så jag gick så sakta på min promenad med Isak och sedan till kyrkan på begravning. När jag skulle hem blev jag hämtad av dotter och måg som befann sig i krokarna.

Men nu ska jag återgå till Hasselås och kanske speciellt tant Östling som engagerade sig för vår familj när vi flyttade in som hyresgäst i deras hus Lugnet.
Tidigare har jag berättat om att mamma låg på Vimmerby sjukstuga som patient.
Hon var där en eller ett par gånger till för andra krämpor. Detta kommer min bror ihåg så han var kanske 3 eller 4 år. Vad som än hände i vår familj fanns alltid tant Östling till hands med sina förböner och praktisk hjälp. Hand i hand. Precis som det ska vara för den som räknar med Gud.
Mamma kom åter från sjukstugan och var frisk. Har tänkt på att försöka få fram journalerna från den där tiden i Vimmerby och det blir väl såsmåningom.

Vid den tiden hände något livsavgörande i mina föräldrars liv. De blev frälsta.
Det var väckelse i bygden. Många tog det avgörande steget och bestämde sig för att i fortsättningen leva sitt liv tillsammans med Gud. Genom Jesu död har var och en som vill möjlighet att återknyta den, genom syndafallet,förlorade gemenskapen med Gud.Det lilla missionshuset var samlingsplatsen där det hölls s.k. väckelsemöten.

Ett kristet samfund, vid namn Helgelseförbundet,som förresten började att hålla den numera så kända Torpkonferensen redan på 1880-talet utbildade s.k. evangelister och skickade ut dem till kapell och bönehus lite överallt i landet. Samfundet hade inga egna kyrkor eller kapell på den tiden. För några år sedan slog man ihop Helgelseförbundet med Örebromissionen och det nya namnet blev Evangeliska Frikyrkan som har sitt huvudkontor i Örebro med många församlingar ute i landet och stort internationellt arbete med skolor och sjukhus i många delar av världen.

För min del förknippar jag detta samfund med två kvinnlig evangelister som hette Anna och Eva. De fanns på foto i mitt föräldrahem och de hade var sin gitarr så jag förstår att de sjöng och spelade. De gjorde enligt mamma också flera hembesök i vårt hem . Av datum jag ser i mammas och pappas gamla sångbok med vaxdukspärmar, så var de engagerade i missionsförsamlingen i Snarås i början av 30-talet.Jag var då tre år.
I sångboken skrevs sångerna med bläck. Innehåller femtiosju handskrivna sånger med datum från 29 maj 1930 (skriven av mamma) till 20 januari1933( skriven av pappa)
Då bodde vi i Figeholm och de tillhörde då missionsförsamlingen där.
Under sista sången som skrevs i Lugnet har mamma skrivit:"Sista söndagskvällen i Lugnet den 2 augusti 1931". Så har hon vänt boken upp och ner och med ytterst små bokstäver skrivit, och strukit under:"En ledsam dag".

Jag kan förstå mamma. Hon hade bott i Snarås sedan hon var 15 år och nu skulle hon flytta till något helt nytt i Figeholm,två mil uttill kusten. Blev nästan granne med sin sista skola. Vad den flytten förde med sig av oväntat slag har jag tidigare berättat om. Trots alla bekymmer tror jag att mamma senare var glad åt att vi kom iväg till Figeholm innan sågverksbranden för den hade ju hänt i alla fall och att vara arbetslös i Snarås hade nog inte varit bättre än att vara det i Figeholm.

Men nu tillbaka till deras nyvunna tro. Tant Östlings böner till Gud för vår familj har följt oss genom livet och vi fick verkligen se hur hennes barnsliga Gudstro fungerade. Hon bara visste. Gud har sagt: "Bed så ska ni få".Även om bönesvaret dröjde så visste hon att det skulle komma förr eller senare.

När pappa blev kristen fanns en liter brännvin på vinden. Mamma hade smusslat undan den men vågade ej hälla bort innehållet ifall han skulle komma ihåg att han hade den där litern. Men nu frågade han inte efter den och hon kunde med glatt hjärta hälla ut flaskans innehåll. Det var vanligt att han, hans bröder och kompisar skulle " ha en sup" när de träffades på söndagarna. Hans bröder fortsatte med denna sed medan pappa aldrig mera använde alkohol.

Innan jag lämnar Lugnet ska jag berätta lite mera. Bl.a. om "Svensson i Flyt", ett original som bodde i närheten. Jag gör det nästa gång. Ska bli skönt att sova nu.

En God Natt önskar jag både er och mej. Vi hörs igen i morgon.

torsdag 16 februari 2012

Ja, det blir lite mer om Hasselås i kväll igen. Jag avslutar dagen med att skriva i bloggen så om det blir lite fel här och där kan det bero p å att jag börjar bli sömnig. Men sedan jag väl gett mig in på den här banan så känns det som om jag vill fortsätta. Det är också roligt med en del glada "tillrop". Då blir det ännu roligare att skriva. Jag har haft en skön hemmadag i dag. Gjort en del som legat"på hög". Om allt är klart? Nej ,nej! Jag säger än en gång:" det ska jag återkomma till". Någon i min familj varnade mig för att säga det så ofta. Tänk om!! Men jag vet hur jag tänker och historien måste ha sin gång. Alltså återkommer jag.

Men nu var det Hasselås.Igen! När jag tänker tillbaka på mitt långa (får man väl säga),liv, så finns alltid Lugnet där jag föddes och bodde de första fyra åren av mitt liv samt Hasselås som en fast grund. Min bror och jag lekte med varandra på de små bergknallarna och var nöjda med det vi kunde hitta på att leka med. Ingen radio, ingen tv. Litteraturen bestod av söndagsskoltidningarna och små böcker där vi varje söndag fick ännu en bild att klistra in i boken.


I Hasselås stora, stora kök fanns ett stort skåp och i botten på detta fanns mängder,som vi tyckte då i alla fall, med vykort och av dessa byggde vi korthus.
Dessutom hände det lite mera där än hemma i Lugnet så vi drog gärna dit fast det var en bit att gå. Döttrarna i huset, fyra till antalet, Kallades rätt och slätt för "hasselåsflickorna" både på den tiden och när vi senare pratade om dem. Det fanns två systrar till men de var gifta och bosatta på annan ort.

Bredvid det stora huset fanns ett mindre hus. Där bodde Lotta.Hon låg till sängs för jämnan. Jag tror att hon var syster till husbonden. Vad det var för fel med henne fick jag aldrig veta, men jag tyckte det var lite spännande att få följa med och ge henne mat. På något vis tyckte jag så synd om henne som låg ensam hela dagarna. Ibland skrek hon, men hon pratade aldrig.Hon var ganska gammal tror jag.

I ladugården fanns en stor tjur som jag absolut inte vågade gå i närheten av. Han släpptes ut ibland och då var det att hålla sig så långt borta som möjligt.

I den stora trädgården fanns grönsaker,bär och frukt. Mest av allt där kommer jag ihåg luktärtorna som doftade så ljuvligt. Och det fanns massor. Kanske var det där min kärlek till just denna blomma grundlades. Jag kan bara inte låta bli att så luktärter varje år. Ibland går det bra. Ibland slår det helt fel.

Jag minns också hur jag fick följa med den ståtliga, fina och varmhjärtade tant Östling, som modern på gården hette, till skogen och plocka blåbär och smultron.
"Kom nu så går vi och plockar ett par liter blåbär till kvällsmat". Så var kvällsmaten ordnad den dagen. Annars var det ofta risgrynsvälling till kvällsmat. Den var så rasande god. Lagom med socker och salt, men så tunn, så tunn. Då menar jag att det var liten mängd risgryn i förhållande till mängden mjölk. Men tänk vilken mjölk! Det gjorde absolut ingenting att risgrynen var få.

Något som var ett stort nöje var att få gå ut på skördefälten med eftermiddagskaffe. Mysigt nedpackat i en stor korg och en stor kaffekokare med hett kaffe i . Och så de där ljuvliga släta bullarna,lite gråaktiga, bakade på oförfalskat vetemjöl. En eller ett par av döttrarna var hemma i köket så jag hade sällskap till åkern. Så trivsamt när alla satt där och drack sitt efterlängtade kaffe. Hela Hasselås andades frid.

Min bror berättade att han bara var nio år när han fick köra ett vedlass från Hasselås till Figeholm. Farbror Östling körde först och min bror kom efter med sin häst och sitt vedlass. Jag ringer ibland till min bror och frågar om sådant han , som var äldre än jag, kan minnas. Igår sa han: "Tänk vad jag har ångrat att jag inte som vuxen tackade för att jag fick vara där." Den sista av hasselåsflickorna levde tills för ett par år sedan och sista året så var min bror hemma hos henne och hälsade på. Kärt för dem båda.

Tant och farbror Östling ska jag berätta mera om senare. Tant Östlings starka Gudstro har haft så stor betydelse för hela vår familj och min tacksamhet är stor. Jag tror att hon levde tills hon var nästan 100 år.

Men nu, kära vänner är det dags för sängen. Jag önskar er alla en GOD Natt. I skolan sjöng vi: " Så går en dag än från vår tid och kommer icke mer. Och än en natt med Herrens frid till jorden sänkes ned." Tack för att du är med och läser!

onsdag 15 februari 2012

Lite mer om Hasselås.

Ja så blev det kväll den här dagen också. I går och i förgår gnällde jag över sviterna av luftombytet eftersom jag var ute och reste över helgen.
Två dagar av trötthet, lättja och oföretagsamhet. Så märkligt detta är. I morse när jag vaknade var allt normalt. Glad och pigg som vanligt. Gladde mig åt den nya dagen och allt som väntade på att bli gjort.
Så ringde telefonen.Det var äldsta dottern,Kerstin som erbjöd mej lite sällskap på stan. Hämtades och det blev en trivsam dag med god lunch och en del inköp. Det hela avslutades med fika här hemma. Känner mej så nöjd.

Ni ,som läste mitt inlägg i går vet att jag berättade om den stora gården Hasselås. I bottenvåningen, som egentligen var som en stor källare , fanns det stora köket där maten lagades och brödet bakades i den stora ugnen insprängd i muren. Det fanns ju också vedspis med ugn, som var i användning från morgon till kväll.Innanför köket fanns ett stort rum som var skafferi där maten förvarades.
Väggarna i kök och skafferi var murade och mycket tjocka.

En kort trappa ledde till nästa våning. Där fanns bl.a. en orgel och en gungstol,
En gammal tavla på väggen där det stod:" Betänk livets korthet, dödens visshet och
evighetens längd." Det fanns nog mera som var intressant i det,i förhållande till övriga rum, lilla rummet. Där fanns ytterligare tre rum utöver kontoret på andra sidan huvudingången.

En lång trappa ledde till nästa våning med en stor hall och några sovrum. När min bror och jag pratade om det här i går sa han:" Jag låg alltid på trean." Själv låg jag på tvåan. Det var nämligen så att dörrarna hade tydliga nummer, förmodligen från militärhögskolans tid.Så fanns en stor vind där höstens skörd av äpplen förvarades.

På den stora glasverandan på husets framsida vankades det eftermiddagskaffe på söndagarna. Många ungdomar från andra gårdar i omgivningen gästade varandra på
söndagarna. Korna måste ju mjölkas även på söndagar, men utöver detta utfördes inga sysslor . Söndagen var en dag för avkoppling. Kanhända att Gud, när Han sa:
"sex dagar skall du arbeta men på den sjunde skall du vila" hade en tanke bakom denna befallning. Att människan behöver en dag i veckan för att vila från det vardagliga.

Det fanns (och finns förresten än i dag) en liten församling av människor som träffades till möten i det lilla missionshuset. Jag minns hur roligt det var att
få åka med dit för där fanns något som kallades strängmusiken och där sjöng ungdomarna av hjärtans lust. Gitarrer, cittra, mandolin spelades. Kommer inte ihåg om det också fanns dragspel. På söndagarna var det möte klockan elva och på eftermiddagen träffades man. Min bror och jag var ju mycket yngre än de andra men fick ändå vara med och dricka saft och äta av alla goda kakor som bakats till helgen.

Det jag nu berättat gällde tiden efter vår flytt från Lugnet till Figeholm, när vi hade lov från skolan. Men redan när jag var tre år och fortfarande bodde kvar i Lugnet fick jag börja i söndagsskolan. Mamma berättade att det en söndag blåste så förskräckligt så pappa ville inte gå ut. Jag var då fyra år. Jag tjatade och tjatade tills pappa gav med sig och gick den långa vägen till missionshuset. Han fick bära mig och ibland måste han gå baklänges i den hårda blåsten.(Pappa, förlåt!) På söndagsskolfesten läste jag denna vers: "Ett barn som fruktar Gud och lyder mor och far, det allra bästa hopp om all sin framtid har."
Jag minns den än i dag för att mamma berättade om detta många gånger.

Nu tror jag att en del av er redan lagt av så för att inte fler ska göra det ska jag nu avsluta med de varmaste hälsningar till er alla. Det blir mera framöver.
Känner mej så glad i kväll för att luftombytessjukan gått över.

Gud är en GOD Gud och finns alltid för att lyssna när vi ber. Och Jesus har faktiskt sagt:"Bed, så ska ni få. Vi provar!

tisdag 14 februari 2012

"Dagen efter dagen efter".

Konstig titel kanske. Men absolut OK. Ni som läste gårdagens blogg märkte hur jag gnällde över luftombyte, trötthet, lättja osv. Nu tror ni kanske att det gick över tills i dag. Ingalunda! Men i dag har jag i alla fall, sedan jag sovit en timme på förmiddagen, tvingat mig till att baka både semlebullar och vanliga kaffebullar.
Klarade det, tack o lov! Ringt ett par telsamtal till små gossar som fyller år i dag. En fyllde 11 , den andra 6.En i Uppsala. Den andra i Pålsboda.Telefon är en verkligt bra grej! Och billigt. När jag kom till Stockholm 1943 begärde man i telväxeln hur många perioder man önskade. En period var 3 minuter. Jag ringde ytterst sällan hem till mina föräldrar (skrev mest brev, frimärke 15 öre) men när jag gjorde det beställde jag alltid 2 perioder. Varje period kostade 60 öre så det blev 1.20. För den summan kunde jag skicka 8 brev.

För ett tag sedan berättade jag om när mamma och pappa flyttade till Lugnet, som stugan hette där vi bodde några år. Min äldre bror,jag själv och mina tvillingsystrar föddes i den stugan. Min yngsta syster föddes sedan vi flyttat till Figeholm.

I stugan fanns 2 rum och kök, samt ett rum på övervåningen. Jag minns att under köksgolvet fanns det en liten matkällare och dit kom man genom att ta bort en lucka i golvet. Där förvarades potatisen och lingonsylten.

Inte så långt från vår stuga låg en stor gård, som hette Hasselås. Där hade från början varit en militärhögskola. I det stora huset fanns många rum.Längst ner fanns ett STORT kök med stor bakugn, som eldades med ris eller ved så den blev riktigt varm. Sedan sopades den ren innan de runda limporna lades in. Det var stora bak man gjorde. Familjen var stor. Fyra ogifta döttrar fanns hemma och så ett par drängar och extrahjälp i skördetid.

De många runda brödkakorna, kallades de då, nu säger vi limpor, för
varade man sedan i rågbingen i uthuset på gården. Sädeskornen låg i stora kar
av trä och där grävde man ner brödkakorna bland säden och där kunde de
förvaras lång tid. Min bror kommer ihåg hur han många gånger skickades till sädesmagasinet för att hämta brödkakor. Det var nämligen så att min bror och jag mycket ofta vistades hos denna familj. Även sedan vi flyttat till Figeholm tillbringade vi en stor del av skolloven där.Min bror har allra flest minnen därifrån. Jag har mycket mer att berätta om Hasselås och dess invånare och det ska jag senare göra.

Men nu får jag säga GODNATT och önska er alla en god och livgivande sömn!
På återhörande. Hälsningar Ruth.

måndag 13 februari 2012

Dagen efter.

Joo ,kära vänner! " Dagen efter" är ingen bra dag. I alla fall inte för mej.
Det är det där med luftombytet. Javisst kan man skratta åt det. Sanningen är bara den att jag dagen efter en lång bilresa, eller för all del, Vilken resa som helst. Det behövs inte så många mil från hemorten förrän den gör sig påmind.
Luftombytessjukan. Troligtvis är jag den enda i hela världen som har ont av
denna sjuka, för jag har aldrig hört någon säga:" Precis så är det för mej
också!"
Hur den yttrar sig? Jo man vaknar"dagen efter", utan lust att kliva ur sängen. Somnar alltså om ett par gånger. Tvingar sig såsmåningom att gå upp. Har ingen arbetslust. Det susar i huvudet och jag försöker ta itu med dagens arbete. Irrar omkring och har dålig koll på tiden. Blir trött och sätter mig i en fåtölj för att vila en stund och läsa tidningen. Somnar. Vaknar av att någon rör sig i hallen. Oj då, jag somnade visst! Dörren olåst. Altandörren öppen . Oxå!

Så gick det till den här gången jag varit 30 mil från staden.
Naturligtvis skiftar det lite från gång till gång när det gäller konsekvenserna.
Men vimsigheten, tröttheten och allt annat är sig likt.

Nu är det bara att hoppas att det är annorlunda i morgon när vi möts igen.
För nu går jag till sängen. Gissa om jag ska sova!
Tursamt nog har jag alltid trevligt på mina resor så jag står gärna ut med en
eller ett par annorlunda dagar vid hemkomsten. Godnattkram till er alla.
Tankeförmågan funkar inte heller fullt ut en sådan dag som denna så därför kom
jag inte på något att skriva om. Ha överseende, snälla!

söndag 12 februari 2012

Trivsamt besök i Växjö.

Allt gick så bra. Och trevligt har jag haft tillsammans med dotter,måg,
tre barnbarn varav en firade sin tjugoårsdag tillsammans med sin pojkvän och oss Örebroare. Hennes bror var duktig chaufför med mamma som ansvarig körlärare. Nu bara väntar han på 18-årsdagen. Körkortet bakom hörnet!

Lägligt nog har jag min syster(en av mina tvillingsystrar, som jag tidigare berättat om) boende just i den fina staden Växjö, så jag bodde hos henne och fick då också tillfälle att i förväg gratta henne på 81-årsdagen, som infaller i morgon.
Naturligtvis var hunden Isak med på resan. Han åker bil med största förtjusning, den lilla knatten!

Min syster och jag var på stan på lördagen och kvällen tillbringade jag på en trivsam restaurang belägen nära sjön. Jättegod mat bjöds vi på av födelsedagsbarnets föräldrar. I dag lyssnade min syster och jag till bra TV-gudstjänst från Bjärka Säby. Sedan hämtades jag och hos Linn bjöds det på "Flygande Jakob" och födelsedagstårta.

I morgon börjar det vanliga livet igen.Med fina minnen från en helg tillsammans
med en del av min härliga familj.

Förra lördagen var jag på födelsedagskalas hos ett annat barnbarn och i morgon
har hon lovat att komma hit och äta soppa och pannkakor. Jag har roligt med så många kära omkring mig!

Så får jag väl återgå till mina blogginlägg om mitt liv och min familj nästa vecka.

Innan jag går till vila vill jag ge er ett ord som Jesus själv har sagt, och det kan man lita på!Från Matt 11:28. "Kom till mig ni alla som arbetar och är betungade, så ska jag giva eder ro". Vi ses igen! Ha en skön kväll och Sov Gott,
både ni som följt bloggen från början och ni ,som tillkommit senaste veckan!

torsdag 9 februari 2012

Från Bodatorp till Lugnet.

Mammas och pappas första hem hette Bodatorp. Huruvida det var en by eller bara något litet torp vet jag inte. Som jag tidigare berättat, så dog deras första barn, en flicka. Efter ett par år föddes min bror och något år därefter flyttade mamma och pappa till "Lugnet", ca en mil från Bodatorp.Eftersom både jag och mina tvillingsystrar föddes där och jag var mer än fyra år då vi flyttade till Figeholm, så har jag en del minnen kvar från åren i "Lugnet". Jag har tänkt mycket på vad de åren kan ha betytt för mej och hela vår familj.
Anledningen till att jag säger så ska jag återkomma till. Jag var lite sen med att be om hjälp med behövlig information men fick löfte om att få återkomma
om ett par veckor. Då ska jag berätta mera om livet i Lugnet.

Min bror började skolan i Skälsebo i augusti det år han skulle fylla sju, i november. Dit var det en halv mil att gå. Han säger att " då kunde jag läsa vilken tidning som helst". Kanske du som läser detta minns att jag tidigare berättat om mamma som inte fick bli lärarinna utan tvingades att bli s.k. piga, hur hon lärde sina barn läsa innan vi började skolan. " Jag fick fara illa av detta", säger min bror i dag." Jag hade urtråkigt medan de andra barnen stavade och läste". Men vi är överens om att detta "lidande" väl ej kan mätas med att hon ej fick den utbildning som hon blivit lovad en gång.Hennes "lidande" var säkert större ändå!

Ändå klagade hon inte. Bara konstaterade. Så blev det, och gladdes över det som hon hade i sin man och sin familj.

Min bror säger att han ,som bodde längst bort från skolan inte hade så långt till andra skolbarn så vartefter de gick så blev de fler och fler.

På den tiden fanns många "Tattare" Och "Zigenare" som åkte omkring.Jag vet att man i dag kan"åka dit" för att man använder dessa benämningar, men på den tiden hette det så, och det är den tiden jag berättar om....

En dag på hösten kom min bror hem från skolan och berättade hur han på hemvägen blivit omkörd av ett gäng "Tattare" och i den sista vagnen satt några barn och slängde tefat på vägen. Ingen hörde eller såg det. Och min bror och hans kamrater tyckte väl att detta var ett roligt avbrott på hemväg från skolan.

När nästa termin började var det vinter och en dag blev han påkörd av en sparkstötting så illa att det blev ett stort sår på benet. Jag minns när de kom hem med honom och hur hemskt det var. Han fick vara hemma från skolan en hel månad för detta. Varje dag kom hans "Fröken", skjutsad av sin man som var skogvaktare, och behandlade såret, som såsmåningom läktes men ännu minns han hur ont det gjorde när hon tog bort det gamla förbandet för att lägga på ett nytt. Såret skulle naturligtvis ha sytts, men långa vägar till sjukhus gjorde väl att hon försökte göra sitt bästa, vilket hon också gjorde. Såret läktes ju, även om han fick ett djupt långt jack i benet. Det finns fortfarande kvar.

Jag skulle ha skrivit lite mer men blev sittande framför TV. Därför får jag väl avsluta nu, annars blir jag för trött i morgon.

Tycker det är kul att ni läser det jag skriver. Det blir lite stimulans i skrivandet. Nu blir det att ringa till Linn, som ska se till så att det skrivna också blir presenterat på Facebook. Ha det gott. Vi ses på bloggen! Sov i frid och vakna i morgon glada och friska! Det önskar jag oss alla.

onsdag 8 februari 2012

Pensionär, hunden Isak och husgrupp.

I dag är jag så glad för att jag känner att jag är stort på bättringsvägen.
Så tacksam för varje dag som jag känner att jag orkar göra saker som jag bara
inte orkade eller hade minsta lust att göra för en vecka sedan. Jag har lagt märke till att jag numera ofta säger: "Tack Gud att jag orkade det här!", men jag är ju gammal! Det kan gälla att jag bakat bullar, tvättat eller torkat golvet. Sedan är det ju det där med "letandet". Hjälp, vad man letar! Och så sakta man jobbar!
Men vad spelar allt det där för roll egentligen! Att jag kan tänka klart, att jag kan betala mina räkningar, att jag kan skriva inköpslistor och handla själv,laga mat,baka, ringa efter hjälp med sådant jag inte klarar av.... Se där så mycket jag har att vara glad åt! Och jag är det.

Att vara pensionär är inte så dumt!
I dag har jag köpt fläskben som jag ska koka. Dom ska Isak som jag är dagmatte åt få. När han ser ett ben kommer hans jägarinstinkt fram och han småmorrar och håller sej först lite på avstånd innan han hoppar fram och tar benet. Jag springer efter honom och låtsas att jag ska ta det. Det är en rolig lek. Åtminstone för mej. Ja, sedan har han ju att göra en stund med att gnaga. Ska visst vara bra för tänderna. Jag kan ingenting om hundar men Isak är bara så vacker. När jag har lärt mej att skicka bilder så kommer det en sådan.

I kväll kommer "Husgruppen". Vi tror alla på Gud och att Han är med oss varje
dag. Vi börjar med gott fika. I kväll ska de förutom sedvanliga mackor få tårta, som jag bakat. En liten överraskning! Sedan pratar vi om vad som hänt sedan sist vi sågs. De som kan sjunga gör det och jag lyssnar. Vi samtalar med Jesus, som är med oss enligt vad Han lovat. "Där två eller tre är församlade i mitt namn där är jag mitt ibland dem". Vi började med något ,som heter "Alphakursen", som förekommer i de flesta kyrkor. De som tyckte att detta var en trivsam gemenskap ville att vi skulle fortsätta att mötas, och det gjorde vi!

Alphakursen är en s.k. "Grundkurs i kristen tro". Där får man ställa vilka frågor man vill och man behöver inte känna att man är dum för att man kanske inte har en aning om vad kristendom är. Toppen!

Jaha, nu ramlade jag iväg igen.Men det bara blev så!


Jag önskar er,alla mina vänner, en fin kväll. Gud är god och kärleksfull.
Nästa gång fortsätter jag att berätta om mina föräldrar och deras liv.

måndag 6 februari 2012

Mamma och pappasom nygifta.

Andra världskriget som jag lovade återkomma till får bero så länge. I dag tar jag er med till Snarås , dit mamma kom som piga när hon var 15 år.Jag har tidigare berättat om det. Där i bondköket fick hon lära sig ett och annat. Bl a. berättade hon om att frun i huset var så hemlighetsfull när det gällde kakrecept. Jag tror att det fanns någon mera hjälpreda i hemmet. De skrev i smyg av recepten och tog med sig. Mamma var tjugotvå år och pappa tjugosex när de gifte sig. Nu önskar jag att jag frågat lite mer om hur det gick till. Var vigdes de? Vem vigde dem? Hade de någon liten fest? Var pappa fortfarande bonddräng?

Året efter giftermålet föddes en flicka. Mamma berättade att hon fick bröstböld och att hon var mycket sjuk och fick fraktas till Vimmerby sjukstuga där hon fick stanna någon vecka. Den lilla flickan fick stanna hemma och farmor kom och tog hand om hem och det lilla barnet. Tänk så det var på den tiden! Mamma och barn fick ej följas åt till sjukstugan. Det fick tragiska konsekvenser. Farmor visste väl inte annat än att barnet behövde mjölk och det enda som fanns var ju vanlig komjölk som gavs den lilla flickan. Naturligtvis inte bra.

Mamma kom hem från sjukstugan i glad förväntan att få se sitt lilla barn.
När hon kommit hem bad farmor henne att följa med upp för trappan till övervåningen på det lilla huset. Öppnade dörren till ett litet rum och vad fick mamma se? Jo ,där i en liten kista, som pappa snickrat ihop av några lådbräder, låg hennes första barn. Mamma berättade bara så. Rakt på sak. Berättade ej om smärtan hon måste ha upplevt. Att hon ingenting visste. Några dagar senare bar pappa den lilla lådan till en grav på Misterhults kyrkogård.

Många gånger cyklade vi de två milen från Figeholm till kyrkogården och
såg den lilla grå stenen med namnet"Elin" inristat. Vi åkte aldrig dit enbart för att se graven, utan det var alltid i samband med att vi besökte någon på ålderdomshemmet, som låg nära kyrkan eller kanske hade vi där i trakten någon att
besöka.
Så ensam mamma måste ha känt sig. Inga föräldrar, inga syskon. Kanske att, på den tiden , vänner och grannar stöttade varandra mera. Att man brydde sig.
Men det dröjde inte länge förrän min bror föddes. Honom nämner jag ju om här då och då när jag frågat honom om vad han minns från tid som gått.

Men nu har jag en känsla av att tiden gått så att det är dags att säga farväl för denna gång. Sova är bra och det ska jag göra nu.

Vi ses igen! I Psalm 107 står det:"Tacka Herren ty Han är god och Hans nåd varar evinnerligen." Det gör vi!

söndag 5 februari 2012

30-årsfest, kyrkobesök och lite annat.

När jag kom hem från kyrkan i dag ringde min bror och berättade från
de kalla vintrarna på 40-talet att han brukade vara med i skidtävlingar och
i bandylaget men att dessa aktiviteter liksom skytteföreningens tävlingar
var inställda om det var 25 minusgrader eller mera så ett och annat lamslogs
den där tiden på grund av den ihärdiga kylan Soldater i kriget förfrös fötter
och händer. I Figeholm stickades strumpor och vantar och skickades till finska soldater. Många svenska unga män gav sig iväg,som frivilliga till krigsfronten i Finland. Senare kom ju kriget också till Norge och Danmark.

Men detta kommer jag att berätta mera om i senare blogginlägg.

Nu ska jag berätta om att jag i går var med på ett barnbarns 30-årsfest. Fjorton barnbarn har jag och av dessa är det bara två flickor.Pojkarna duggade tätt på 70 och 80-talen. Det var en av flickorna som hade födelsedagsfest i går.
Smörgåstårtor,så fina hade hon och en kamrat gjort och jag hade bakat tårtor till kaffet. Festen var i den kyrka där födelsedagsbarnet har sitt "andliga hem", som vi brukar uttrycka det. Eftersom det blev mycket över av båda tårtsorterna bjöds kyrkobesökarna i dag på "efterkalas". Kanske skall tillägga att det är en av de mindre kyrkorna i Örebro. Men i alla fall!

Eftersom jag varit sjuk sedan julafton då det började med feber, så var jag i dag för första gången sedan dess i den kyrka där jag har min hemvist.( Det finns många kyrkor i Örebro) Det var roligt att vara åter på en gudstjänst, som i dag också innefattade Herrens Heliga Nattvard. Den har Jesus själv instiftat och Han har sagt:" Så ofta ni gör detta så gör det till min åminnelse."Min dotter och hennes man spelade och sjöng och vi fick lyssna till en utmanande predikan. Mycket folk ikyrkan ,men så är det också en av de större frikyrkorna i Örebro.
Efter Gudstjänsten kyrkkaffe då många stannar kvar för att ha lite mera av gemenskap. Jag är så glad över att jag äntligen känner mej frisk igen och kan hänga i som jag brukar. Blir det bara lite mildare väder så ska jag gå till "träning" igen. Försöker gå dit två gånger i veckan när vädret tillåter.

Nästa veckoslut har jag två födelsedagar i Växjö då min syster och ett barnbarn
fyller år. Den ena åttioett, den andra tjugo. Fest blir det förstås där också. Jag har allt ett bra liv. Tack gode Gud för allt! Jag är så tacksam för att jag fått leva så länge. Man hinner ju få vara med om så mycket då."Leva länge och vara frisk". En bra önskan.

Det blev inte så mycket berättande om gamla tider i dag. Men jag lever också i nuet, som ni förstår. På tal om NU så ska jag titta på TV en stund och försöka göra dagen kort. Fast jag har svårt för det måste jag erkänna.

Tack för att Ni läser. Jag blir uppmuntrad av att se att ni är många och jag hoppas att något av det jag skriver ska bli till glädje. Vi ses!

Ett Ord från Psaltaren kap. Nittiotvå." Det är gott att tacka Herren och att lovsjunga Ditt namn, Du den Högste, att om morgonen förkunna Din Nåd och när natten har kommit Din trofasthet." Får bli dagens "minnesvers".Gud älskar oss alla.

lördag 4 februari 2012

Krig och kalla vintrar.

Jag skrev tidigare något om första världskriget, det jag kom ihåg av mammas berättelse men också om att ett andra världskrig utbröt tjugoett år efter att det första slutade. Året var nittonhundratrettionio och jag var då tolv år.
Även om vi i vårt land blev skonade så påverkades vi stort. På flera sätt.

Men det ska jag återkomma till en annan gång.
Som jag tidigare sagt så är kyla något jag inte gillar. I dag har vi 16 grader minus utanför fönstret. Jag minns med förskräckelse de kalla vintrarna 40,41 och 42. Vi hade en kilometer att gå till skolan. En dag minns jag särskilt. Det var 30 grader kallt. Mamma ringde till magistern och frågade om mina yngre systrar och jag kunde få stanna hemma på grund av den stränga kylan. Den läraren var s.k. tillsyningslärare och mycket sträng. Svaret blev, till vår förvåning "NEJ" och därmed var saken avgjord. Jag tror inte att långbyxor för flickor var "uppfunna" då. I alla fall så frös vi . När vi kom till skolan stod magistern på den stora verandan där vi alltid ställde upp i tre led. Han tittade på oss och skrattade. Jag hade en grå jacka av mjukt tyg och där hade bildats frost under hakan men det såg han inte.

För att få veta mer om de kalla vintrarna ringde jag nyss till min bror.
Han var sexton år och arbetade i Speceriaffären i köpingen. Dit var det också en kilometer. Han kommer särskilt ihåg en morgon då det var minus 38 grader och han cyklade till jobbet. Mycket snö var det de där vintrarna, men vägen var plogad så det gick bra att cykla.

Jag minns att det var så mycket is i Kalmar sund så bilarna åkte från fastlandet till Öland. Min bror berättade att fartygen fastnade i isen långt ifrån hamnarna och en båt han särskilt minns låg fast utanför Blå Jungfrun, den stora ön i Kalmarsund. Dit körde man med bil med förnödenheter de behövde och det var säkert flera fartyg som delade deras öde.

I skogen nära vårt hem fanns kolmilor. Det luktade så gott ifrån dem och de lyste upp himlen. Där framställdes drivmedel till bilarna , som var gengasdrivna.
Har ej riktig koll på det där men ska höra med min bror om han vet mera. Det var mysigt med de där kolmilorna på något sätt . Skenet och lukten.

I Figeholms Bibliotek finns handskrivna "böcker", skrivna av en figeholmare som berättar om de här åren. Hur han satt med överrocken på när han skrev,så kallt var det. Jag skrev inte dagbok på den tiden. Önskar nu att jag gjort det. Mammas dagboksskrivande började 1941 men hennes dagböcker förvaras i föräldrahemmet hos min yngsta syster(som jag just SMSade för att få veta årtal). Kanske jag senare har mera att berätta om de där åren då det var både krig och kallt.

Nu kom mitt bloggande i kväll att handla mer om de kalla vintrarna än om kriget
men för oss som levde då är de där åren sammankopplade. Krig och kalla vintrar.

Nu ska jag få iväg det här och hoppas att inget strular. Till alla mina läsare
säger jag Godnatt. På återseende!
Här en "minnesvers," min favoritvers, från Psaltaren 32:8 "Jag vill lära dig
och undervisa dig om den väg du skall vandra.Jag vill ge dig råd och låta mitt
öga vaka över dig." TRYGGHET! Sov i frid!

torsdag 2 februari 2012

Kalla vintrar

Hade börjat skriva om kalla vintrar på 40-talet. Men så hände något och det
försvann,det jag skrivit. Ringde till Linn ,som tydligen inte var hemma och kunde ta mig ur detta dilemma. Så denna kväll blev alltså lite misslyckad. Påminnelse om att jag fortfarande har problem med att hantera datorn. Men eftersom jag vant mig vid att skriva lite innan jag går till vila så gör jag detta försök att ändå få säga
godnatt till alla mina vänner som läser bloggen och ber er att ha överseende.

Jag lovar att skriva om kalla vintrar en annan dag. Kanske finns det jag skrivit gömt i datorns inre värld.I så fall så kommer det till rätta.

Det är 13 grader kallt i kväll. Bara så ni vet! Jag gillar inte kylan!
Sov gott. Vi hörs igen!

onsdag 1 februari 2012

Något om andra världskriget..

När första världskriget år 1914 började hade mamma flyttat till Snarås och
arbetade på den stora bondgården som piga. Någon brist på dagligt bröd kan det väl inte ha varit. Men socker ,kaffe, Kakao, kryddor och mycket mera fanns bara i begränsad omfattning. Men alla bodde inte på en bondgård och fattigdomen var stor. Mamma berättade om hur barn kom och tiggde bröd och annat ätbart för att ta hem till
sina familjer.
En del tog bark från träd i skogen och malde den till mjöl som de bakade bröd av. Förmodligen måste de väl ha blandat det med mjöl av något slag.
O, vad vi lyssnade och vad vi tyckte synd om de stackars hungriga barnen. Även om vi hade det svårt när pappa var arbetslös så hade vi aldrig vara hungriga.

Men kära nån, det var ju så länge sedan!!! Det skulle säkert aldrig hända mer. Det kriget slutade 1918. Skönt att inte vi behövde leva då!

Men men, det skulle inte dröja så många år förrän det var dags igen. Andra världskriget utbröt 1939 och skulle hålla på till 1945.

Under de åren skulle mycket hända i mitt liv.

Om levnadsförhållandena under de s.k. krigsåren finns en del att berätta. Det
tänker jag göra.Vid ett senare tillfälle!

Men nu säger jag hej då och önskar er alla en trevlig kväll.